Kopierat från annan blogg som stämmer in på mig :)

Jag funderar mycket om dagarna. När det inte kommer några order att boka, när inga inkommande mail kommer upp på skärmen; då funderar jag på hur det kommer att bli om några månader. När kanske ett trettiotal arbetskompisar försvunnit från företaget - hur blir det då egentligen? Och jag märker att mina tankar inte är särskilt konstruktiva och att mina känslor styrs av ilska och besvikelse. Jag söker efter argument som ska kunna läggas fram som bevis på hur fel detta beslut är, som någon/några högre upp i hierarkin tagit. Men om någon visar mig ett minusresultat på ett papper, pekar på det med hela handen och säger ”så här är läget”, då måste jag väl tro på det. I min hjärna försöker jag trots allt febriltatt hitta lösningar på hur vi ska kunna vända detta minus till ett plus utan att människor ska behöva gå hem. Men jag är ingen ekonom, jag gick humanistisk linje på gymnasiet. Så jag hittar inga bärande argument. Jag hittar bara en massa känslor. Och jag blir allt mer övertygad om att jag inte vill vara med i det här samhället, där allt mer handlar om pengar, kostnader, vinster, volymer, transaktioner och den överallt styrande ”marknaden”. Där de rika blir rikare, där arbetarna är ”tärande”. Där människan på något sätt glöms bort. Jag förstår dock att jag inte har något val. Det är i denna världen jag måste leva, det är ju så här den ser ut. Men frågan är; måste jag arbeta i den här branschen? Är det verkligen vad jag vill? Men finns det någon arbetsplats där inte det viktigaste är vinst? Alla företag måste väl åtminstone gå plus minus noll, så mycket fattar även jag. Så vad kan jag göra? (Att jag ofta tänker på att flytta till en knuttimrad stuga i skogen och leva i något slags självhushåll; det vet jag är en naiv dröm. En fin fantasi, en saga) Jag har lite skämtsamt sagt till min bästa väninna att om hon får gå hem, ja då säger jag upp mig. Så skulle jag verkligen vilja göra, det skulle vara det enda rätta, både känslomässigt och moraliskt. Självklart kommer detta inte att hända. Om hon får sparken kommer jag att sitta där veckan efter, vid min skärm, tom och sorgsen – men med alldeles för lite kurage för att följa mitt hjärta. Visst är det sjukt? Jag arbetar med något som jag knappast brinner för, men mitt behov av trygghet gör att jag inte bryter upp. Samtidigt riskerar flera av mina arbetskamrater, som kanske till och med gillar sina jobb, att bli arbetslösa. Jo, många tankar blir det. Inte för att jag sitter i precis samma sits eller så, men tankarna är många!! Ha en underbar kväll/natt och morgondag alla <3

Kommentera här: